THE GYPSY ™

Vi har väl alla varit där - du har jobbat med ditt arbete i flera veckor, och dagen med stort R är här; det är såklart Redovisningsdags! Du vill helst bara sjunka genom jorden(eller i alla fall skrikandes springa ut genom dörren och aldrig se tillbaka), benen är spaghetti och hjärtat bultar("Jäklar, är det möjligt att få en hjärtattack såhär ung?! Jag kommer dö!!") och allt du tänker är "Snälla ropa inte upp mig, snälla ropa inte upp mig". 

- ...tack för det! Då är det din tur, Elin.

Helvete.

Du reser dig, dina spaghettiben lyckas gå fram till tavlan och du svettas som gris efter ett maratonlopp. Hoppas ingen ser... 

---

Där stoppar vi. Bara stopp. Att redovisa inför en grupp människor är en situation så gott som alla av oss råkar utför någon gång i livet, vissa älskar det och andra hatar det, och de allra flesta... Tja, de allra flesta är så nervösa att vi inte behöver gå till Burger King för lökringar eller åka till Italien för världens bästa spaghetti! Jag tror jag har upplevt varenda reaktion man kan ha när det kommer till att ställa sig upp och prata, förut var jag livrädd, som ett rådjur i strålkastare och spenderade ärligt talat fler timmar med att komma på ursäkter till att slippa än på att förbereda min redovisning. Sedan blev det bättre, jag började slappna av, insåg att jag kunde få folk att verkligen LYSSNA på mig, jag var ju faktiskt rätt BRA på det här! Wow! Vilken känsla!

...Och idag, idag kan jag faktiskt ställa mig upp utan problem, gå fram till den där tavlan och redovisa skiten ur alla åhörare. Jag gillar till och med att stå där framme, jag ÄLSKAR uppmärksamheten! Vilken kick! Självklart biter nerverna till ibland(ganska ofta faktiskt), men skillnaden är att jag inte blir påverkad längre. Så vadå om jag stammar ibland? Så vadå om jag tappar bort mig, blandar ihop texten, helt tappar tråden? Vad är det värsta som kan hända? Världens undergång? Ett tredje världskrig? Nja, kanske inte. Och det vet du ju, egentligen, men det gör det inte roligare att snubbla sig fram till tavlan...

Nej, du kanske aldrig blir en av de där människorna som skuttar fram till tavlan och fullkomligt gottar sig i uppmärksamheten, men här kommer mina bästa tips för att hålla det allra bästa föredraget du kan:

 

1. Jag börjar alltid med några sekunders tystnad efter att alla har slutat prata. Då känns det som att jag har kontroll över situationen och fångar allas uppmärksamhet. Du vill ha en fokuserad publik!
2. Prata övertydligt. Alltså inte som en döende sengångare, men svamlar du bara nervöst fram orden i 120km/h kommer ingen höra vad du säger = alla tappar fokus och slutar lyssna(och har du otur, till och med läraren/chefen)
3. Ta ett djupt andetag efter varje mening om du är nervös, prata med lugn röst och betona dom ord du tycker är viktiga.
4. Lev dig in i rollen! Vad du än ska prata om, hur tråkigt det än må vara, blir det intressantare om DU verkar(även om du kanske bara låtsas!) intresserad av det du pratar om. Jag brukar gestikulera med händerna och har ett ganska brett minspel, jag ändrar tonfall efter vad jag pratar om så det blir som en berättelse istället. Säger du t.ex. "Jag blir så arg!" ska du ju inte låta och se likadan ut som om du säger "Jag blir så glad!". Det behöver inte vara särskilt extremt, ingen räknar med att du ska klämma fram några teatertårar eller dra av ett musikalsolo à la Moulin Rouge, men de små detaljerna gör mycket - en ögonbrynsrynkning, ett litet leende eller en rösthöjning räcker!
5. Tänk på hur du håller dig själv. När jag går upp på scen eller ställer mig framför en klass sträcker jag alltid automatiskt på mig, ställer mig i mitten och står ungefär axelbrett med benen. Du ska inte smälta ihop med tavlan, även om det kanske känns tryggast så! Våga ta plats, stå med benen lite isär för bättre balans, sträck på dig och le!
6. Känner du att det går rakt åt skogen, rösten skakar och du kan knappt andas och tror du ska svimma - SÄG det! Utbrister du att "Herregud, jag är så nervös! Ni får ha lite tålamod med mig." lovar jag att varenda en av de som lyssnar kan relatera, alla har ju varit där själva, mer eller mindre! Då lättar dessutom pressen på dig själv, alla förstår ju att anledningen till att rösten skakar ÄR för att du är så nervös.
7. Tänk på vad du vill ha sagt, det spelar ingen roll om du säger 1847 istället för 1846, så länge du får fram budskapet du vill ge är detaljer en småsak! Häng inte upp dig på dom!


Jag älskar att få folk att lyssna, engagera dem och berätta om saker, men jag är bara mänsklig - ibland gör jag bort mig TOTALT, rodnar som en tomat och stammar, och det allra bästa tipset jag kan ge dig är det här: var snäll mot dig själv! Alla gör bort sig ibland, så sluta misshandla dig själv med elaka tankar om dig själv(för jag lovar att det du själv tycker är värre än vad någon annan tänker, det är inte ens i närheten), var STOLT över att du just stod där uppe och pratade inför alla människor! För det ÄR ju faktiskt något att vara stolt över! När du väl får sjunka ner på stolen igen, ge dig själv en klapp på ryggen och beröm dig själv, för det är faktiskt ditt eget stöd(och tyvärr dina egna elakheter) som väger tyngst! Sätt små mål och fira stort, du förtjänar det.

Stor puss från mig(som är stolt överlevare av dagens redovisning, jag stammade och gjorde bort mig lite men äh, andra halvan gick ju som på räls!) och mys-t-shirten!